Samtal med Jörgen Landehag – i samband med utställningen VATTENMÅLERI på Kulturcentrum i Ronneby 25 januari – 16 mars 2014

Se bilder från utställningen på: https://www.ronnebykonstforening.se/?p=933

Samtal med Jörgen Landehag

Vi träffas för vårt samtal i Jörgens, egenhändigt byggda, ateljé invid Öljersjö byväg öster om Karlskrona. Den smala byvägen utanför var för 60 år sedan Riksväg 4 genom Blekinge. Bostaden ligger ett stenkast från ateljén och har en söderutsikt över sanka betesmarker. En vik av Östersjön blänker i fjärran. En grönavågenbosättning skulle man kanske kalla det.

Jörgen är uppväxt Lyckeby, inte så långt härifrån och har gått i skola i Karlskrona. Många karlskroniter känner honom och han dem. Under uppväxten var det hårdsatsning på idrotten. Han är sedan tonåren en hängiven bluesmusiker. Numera är han en rikskänd och mycket omtyckt barnläkare i Karlskrona. Sedan några år är han överläkare och en inspiratör och mentor barn­klinik i Nordnorge. Han delar sin tid mellan Norge och Öljersjö.

Jörgen har målat och tecknat så länge han minns. Det var hans favoritämne i skolan. Alla i hans omgivning uppmuntrade honom som barn. Efter att ha prövat olika material som står till konstnärers förfogande är det nu pennan och akvarellfärgerna som gäller.

Du verkar vara en person som alltid har haft många järn i elden. Läkekonst, bildkonst och musik – varav två professioner som du ägnar dig åt på toppnivå. Kan du förena något när du utövar dina konster? – Konst är ju att utforska tillägger jag som lite hjälp på traven när jag märker att Jörgen tar sig en tankepaus längre än vanligt.

Faktiskt, börjar Jörgen lite trevande, är det så att akvarellmåleriet med alla sina variabler – jag menar sådant som vatten, pigment, temperatur, luftfuktighet, papperskvalitet, min egen dagsform förstås – påverkar bildresultatet rent fysiskt men också mig som mänsklig varelse. Långerfarenhet som akvarellist gör att jag är beredd på det mesta. Trots det överraskar ständigt verkligheten mig, men gör mig inte ställd. Jag vet nämligen att det för det mesta blir något annat än jag föreställt mig. Att måla akvarell är som att möta ett barn på mottagningen. Om man bestämt sig för hur mötet ska bli, hur lång tid det ska ta, så är förutsättningarna minimala att det ska bli ett bra möte, varken för mig eller för barnet. Konstarterna flyter ihop i neuronala nätverk. Kropp och själ i samma molekyl. Bilden finns där alltid nära tillhands för mig. Då och då kan även gitarren eller ett rytminstrument komma fram i läkekonstens tjänst. Jag tror på det där om helhetssyn på det mänskliga.

Jag börjar förstå att arbetet med bild, i mötet med patienter, är ett slags avancerad fysioterapeuptisk metod som är en specialitet för Jörgen Landehag. Du menar, fortsätter jag, att du har ritblock, pennor och kritor på mottagningen?

Jovisst, att teckna ihop med barn är givande både för dem och för mig själv. När jag går ronden har jag alltid ett ritblock och kritor i läkarrocken med mig. Jag lär mig mycket som är till nytta för barnet men också kommande små patienter. Autistiska eller apatiska barn blir det exempelvis mycket lättare att få kontakt med. Man kan också beskriva var jag tror det onda sitter på kroppen till hjälp för både barnet och föräldrarna. Jag tror för övrigt att krokiteckning skulle ingå i läkarutbildningen, som ett sätt att förstå den mänskliga kroppens anatomi. Hela varelsen är som ett fantastiskt nätverk som är hoplänkat med hjälp av nerv- och blodbanorna.

En sak Jörgen undrar jag; dina barnakvareller målar du dem under möten med barnen på mottagningen?

Nej, det är minnesbilder för mig själv i min ensamhet. Jag vet för det mesta vilket barn jag haft i sinnet när jag målat akvarellen. Ibland finns det porträttlikhet, vilket bara jag känner till, men för det mesta finns det själslikhet med en liten patient.

 Men då finns det någon betydelse med att det på vissa barnbilder skymtar en mer eller mindre naturalistisk vinge, som på en ängel, frågar jag.

Ibland kommer den bara dit utan att jag riktigt planerat det, svarar Jörgen, lite hemlighetsfullt och utan att vilja lägga ut texten något mer. Efter en stunds tystnad lägger han till; – du vet en fågel fäller ut vingarna halvt om halvt när den sitter på en osäker kvist som gungar för mycket under den. Det är så att barn, då och då, skulle behöva sådan hjälp, säger Jörgen med en min av – ”nog snackat om det”.

Jag har följt Jörgens måleri genom åren. Det finns en slags produktiv intensitet eller vilja, på gränsen till frenesi, att måla och undersöka den miljö han för tillfället är engagerad i eller berörd och omgiven av. Det kan vara hästarna i flock från eller granngårdens kor på ängen. En fågel som i snålblåsten burrar upp sig på en trädgren.  Barn han mött under läkaretjänst i Kongo eller från sina barnkliniker. När jag tecknar ser jag. När jag tecknar finns jag” är ett bevingat ord av Jörgen. Senaste åren i Nordnorge märks på motivvalet bland de verk som hänger uppnålade, ja nästan tapetserande ateljéväggarna. På ett ritningsskåp ligger en jättehög av akvareller. Den sjunker fjädrande ihop till hälften när han lägger sin hand på den. ”Här finns att ta ställning till inför utställningen i Ronneby”, konstaterar han och fortsätter: 

För tillfället blir det inte så många nordnorska fjäll- och fjordlandskap målade, försäkrar Jörgen. Men jag kan gå ut en kall dag och sätta mig mitt i detta landskap, som inspirerar mig, men målar då andra motiv – barn eller till och med stadsland­skap.  Är det kallt har jag blandat glykol i vattnet så det inte fryser för mig i pytsarna eller på papperet. Jag gör det frivilligt. Det känns renande på något sätt. Kanske blir det ändå en och annan skymt av Nordnorges landskap när jag målar vägar och hamnar som på något sätt fascinerar mig. ”Att vara på väg” – till eller ifrån – kan gripa mig. På samma sätt är det med hamnar. Jag är inte rädd för, med risk att bli banal, att måla dit en bil om det passar. De blir ofta akvarell­intres­santa med sina glas- och metallblänkande karosser på ångande asfalt utsparade på vitt papper.

Jag vet att Jörgen, sedan barnsben, är självlärd tecknare och vattenmålare, men gått längre eller kortare kurser på bl.a. Gerlesborgsskolan för att komma vidare och få inspiration. Arne Isacsson och Hasse Karlsson, kända profiler på skolan, hör till hans favoriter. Han är själv en generös och medelsam mentor för sådana som vill komma vidare i vattenmåleriet.

Hans måleri har uppmärksammats de senaste åren genom att han blivit antagen flera gånger på den exklusiva juryvalda utställningen Nordisk Akvarell. Hans profil som akvarellist har tecknats i Nordiska Akvarellsällskapets tidning akvarellen. Även facktidningar som läses av barnläkare har fått ta del av Jörgens gränsöverskridande konstutövning. Böcker har illustrerats och fler är på gång.

En fråga infinner sig som ett brev på posten; hur är det att ställa ut tillsammans med din dotter Felicia? Att ställa ut på Kulturcentrum i Ronneby är väl det största ni gjort tillsammans?

– Jo det är stort för mig, inte minst när hon blivit nationellt uppmärksammad på sistone. Felicia är mycket självständig, men ändå mottaglig för synpunkter när det gäller bilder. Samtidigt är hon den av mina kritiker som jag litar mest på.  Hon har en intuitiv känsla för vad som är äkta. När det gäller musik har hon en stor beundrare i mig.

December 2013

 Fredrik von Platen

Ordförande i Ronneby Konstförening

 

Posted in Allt (förvalt), Utställningar, VERKSAMHET.