Samtal med Felicia Landehag – i samband med utställningen VATTENMÅLERI på Kulturcentrum i Ronneby 25 januari – 16 mars 2014

Se bilder från utställningen på: https://www.ronnebykonstforening.se/?p=933

Samtal med Felicia Landehag

Felicia är en ung konstnär, född 1986, som slagit igenom mycket tackvare att hon har blivit antagen och uppmärksammad på några juryvalda utställningar. Först på Blekingar 2012 och sedan på den största och mest prestigefyllda vi har i Sverige – Liljevalchs Vårsalong årgång 2013 – med hela fyra verk. Liksom sin far – Jörgen Landehag – är hon mångsidig. Hennes förhärskande uttrycksmedel när det gäller bild är teckning med penna, kol eller flödande tusch. Men Felicia har också musiken som en konstart som hon behärskar. Klaviatur och gitarr är hennes favoritin­stru­ment, men trakterar även andra. Hon komponerar och skriver texter till sina melodier. När jag träffar henne i hennes fars ateljé ger hon intryck av att vara en sökande men självständig och bestämd ung människa som skaffat sig livserfarenhet på sitt eget vis. Hennes utbildningserfar­enheter vad gäller bildkonst har hon från Österlens konst- och designskola i Simrishamn och Steneby skolan i Dalsland – två välrenommerade högskoleförberedande konstskolor. I sitt tjugosjuåriga liv har hon hunnit med att också gå igenom Göteborgs folkhögskola på musiklinjen. I Göteborg kom hon i kontakt med storstadens konst- och musikliv. Hon fick göra några utställ­ningar och spelade i några olika band. Livet i Göteborg – särskilt utanför skolan – gav mersmak.

Hon reser mycket i vida världen. Felicia bangar inte för att ta ett jobb utomlands. Samtidigt som hon tjänar en slant får hon erfarenheter och sociala kontakter som är viktiga när man är konstnär, menar hon. Under hennes uppväxt har många konstformer stått öppna för henne och hon har mer än gärna prövat på dem. Det generösa Landehagska hemmet i Öljersjö, öster om Karlskrona, har varit en mötesplats för begåvade unga människor under barnens uppväxt. Jag vet att pappa Jörgen många nätter tofflat ner från övervåningens sovrum och mycket försynt påpekat, påstår han, att klockan är två på natten och det är jobb och skola i morgon.

Mina föräldrar hade för det mesta välfyllda kylskåp och frysar så det räckte till frukost även till våra kompisar som kvartade över på soffor och framsläpade madrasser, inflikar Felicia, och blickar uppskattande och leende mot sin far.

Det är en familj med profil som Felicia vuxit upp i. Hästar och andra djur, musik, konst och kompisar samt ett liv nära naturen som utforskades. Nästan allt var möjligt verkar det under hennes uppväxt. Medan vi samtalar gör sig familjens häst, som lillasyster Lovisa just tagit sig en ridtur på, påmind genom att hovsamt klonka på dörren mellan ateljén och spiltan i stallet.

Har det varit svårt att välja och hitta formerna för vad du vill dela med dig när man är så allsidig som du är Felicia, frågar jag.

 För mig är det inte det ena eller det andra utan både och. Jag kan ibland sitta med mitt lilla ritblock – som jag alltid har med mig – som också är mitt anteckningsblock och skriva ner texter som ofta är funderingar, reflektioner eller konstateranden. Jag kan också få med en teckning som avbildar en person jag ser, som intressera mig eller en fullsatt buss sedd bakifrån. Ett sådant blad i mitt block blir till en helhetsupp­levelse, tack vare att jag fått så många ingångar till mina sinnen när jag ritade eller plitade. Det som finns på ett blad kan jag återskapa i ateljén eller vid pianot. Upplevelsen kan bli till en bild, men också till en textslinga som passar till en melodi. Det kan också bli till ingenting just nu, kanske senare, för minnet och stämningsläget finns kvar och kan återuppväckas . Så här ser mina block ut, säger Felicia, och räcker mig ett i högen.

Jag blir imponerad av det insiktsfulla resonemanget och erinrar mig mina teckningslärare på arkitektskolan som envisades med att framhålla tecknandets överlägsenhet, jämfört med fotograferandet, när det gäller att upptäcka arkitektoniska kvaliteter. Hennes block är mycket riktigt fyllda med bilder, minnes­anteckningar eller hela texter, som i vissa fall påmin­ner om någonting mellan poesi och prosa. Ibland är det en tuschpenna eller blyerts och stundom en högst vanlig kulspetspenna, som Felicia använt sig av.  Dessa anteckningar är just nu, i denna form, raka motsatsen till McLuhansk masskommunikation, men som det kan resultera i när Felicia bearbetat det ett varv till. Det kan bli en kommunicerande tuschteck­ning som har texten involverad i bilden utan att man ser en enda bokstav. Det kan bli till en melodi, med eller utan text, men som gör att man ser bilder framför sig.  Det är något annat än det obetänksamma bildknäppandet med en digitalkamera, vars bilder är som dagsländor jämfört med Felicias noteringar som hon för evigt får under huden och utgör insättningar på hennes erfarenhetsbank, som är viktig för henne.

När jag bläddrar bland Felicias bilder dominerar bilder av ansikten. En kolteckning av en trästubbe eller husdetalj bryter av. Jag märker att hon betraktar mig när jag vänder ark efter ark. ”En del ansikten, ja, ganska många har drag av dig” säger jag i en frågande ton.

Ja, men det stämmer nog, säger Felicia utan omsvep. Jag gör gärna självporträtt, eller vad man ska kalla det. Bilderna är resultatet av mina iscensättningar av mig själv. Det är uttrycken och känslorna som jag försöker förmedla. Det är framförallt ögonen och an­lets­dragen kring ögon och mun som förmedlar ett slags kroppsspråk som i bästa fall, i bilden jag skapar, säger något om känslor jag vill uttrycka, via mitt face i spegeln och sedan via handen ner på pappret. Skuggorna eller den flödande tuschbland­ningen använder jag till att förmedla en slags drama­tik beroende på vilken typ av känslo­uttryck eller stämning jag vill kom­mun­i­cera. Mina ansikten ser jag också som en typ av landskap jag vill utforska.

Jag erinrar mig att det funnits, och säkerligen finns, konstnärer som, år efter år, årstid efter årstid, morgon middag kväll, ställt upp sitt staffli framför samma motiv. När jag betraktar Felicias ansikte under vårt samtal är det väldigt små avmätta nyanser i ögonblänk och kring mun­gipor som ackompanjerar det hon säger. Inga stora åthävor. Det gör att det känns övertygande och trovär­digt. Det är kanske sådant som fick mig redan i början av vårt samtal att karaktärisera henne som självständig, seriös och sökande.

Jag läste i en populärvetenskaplig tidning om hjärnan och händerna. Det finns inget som engagerar hjärnans kraft så mycket som det människan utför och skapar via händerna. Våra spontana ansiktsuttryck genereras emellertid via vår primitiva ”reptilhjärna”. Men att återskapa denna spontanitet via händer till en bild kräver enorm hjärnkapacitet.  Jag tänker på den process som Felicia har beskrivit med utgångspunkt i hennes notisblock. Det är väl helt enkelt det som är konst.

Felicia och Jörgen har ställt ut några gånger i mindre sammanhang och hon har musicerat en hel del ihop med Jörgen och hans ”bluesgubbar”. Den utställning vi nu planerar – 2 x Landehag – på Kulturcentrum i Ronneby är väl det största ni gjort tillsammans i konstväg? Hur har tankarna gått?

Jag har inte precis något behov av att visa upp mig. Jag har tyckt att det varit kul och uppmuntrande att överraska med mina verk på juryvalda utställningar. Det har betytt en hel del för mig. Jag känner och har fått bekräftelse på att mitt sätt att arbeta håller. Min fars positiva omdömen om mina bilder, har jag förstått, är inte bara uttryck för ”dotterskärlek” utan det har rört sig om utbyten konstnär till konstnär. Så, det känns bara bra att få ställa ut på Ronneby kulturcentrum, avslutar Felicia med ett av sina avmätta leenden.

 

Karlskrona i december 2013

Fredrik von Platen

 

Posted in Allt (förvalt), Utställningar, VERKSAMHET.