UTSTÄLLNINGSPROGRAM på Kulturcentrum i Ronneby under 2015

Utställningsprogram på Kulturcentrum i Ronneby under 2015 Ronneby kommun  i samarbete med Ronneby Konstförening

24/1-15/3  NORRA KONSTHALLEN

Livets Steg Anders Ryman

24/1-15/3  SÖDRA KONSTHALLEN

Ensamheten Döden & Drömmarna Carina Marklund och Carl Anders Torheim

 

28/3-24/5  NORRA KONSTHALLEN

Erik Hårdstedt A soulside Journey

28/3-24/5  SÖDRA KONSTHALLEN

Ulvi Hagenssen Ad infinitum

 

25/4-3/5  GALLERIET Konstrundan i Blekinge, Samlingsutställning

 

13/6-30/8  NORRA KONSTHALLEN

LG Lundberg Nedslag 3

13/6-30/8   SÖDRA KONSTHALLEN

Fabian Tholin

 

12/9-8/11  NORRA KONSTHALLEN

Per Serre

12/9-8/11  SÖDRA KONSTHALLEN BY –

Finska Barnboksillustratörer

 

21/11-10/1 2016  NORRA & SÖDRA KONSTHALLEN

Skulptörförbundet

GALLERIET

Byteatern Kalmar Kostymer

Blekinge läns hemslöjd

 

Den 14 juni öppnade Ronneby Konstförening två utställningar

I Södra Hallen hade vi äran att presentera en minnesutställning över ädelsmeden, konstnären, formgivaren och en av folkhemmets designers SIGURD PERSSON,

som i år skulle fyllt 100 år. Sigurd Persson och Kockums Emaljverkstad och Gjuteri förknippas med Ronneby och Kallinge på ett speciellt sätt. Det är en fantastisk kavalkad av produkter och föremål som hans son Jesper Persson har ställt samman. Man känner också luftdraget från historiens vingslag genom hela utställningen. Sigurds genombrott som industridesigner kom på 1950-talet manifesterat i hans hemstads stora H55-utställning. Sigurd Persson var som person med om metamorfosen från att tituleras slöjdare via formgivare till designer. Vi får se allt; kyrkliga silver- kannor, klassiska matbestick, arméns vapenslagsbeteckningar, svenska mynt, stekpannor, borstar och glas – samt lite till; ja hela folkhemmet. Utställningen öppnades i form av ett samtal mellan Jesper Persson och föreningens ordförande Fredrik von Platen.

Den 14 juni öppnade Ronneby Konstförening två utställningar

I den stora Norra Hallen öppnade vi den juryvalda konstsalongen BLEKINGAR.

Det var 10 år sedan vi hade äran att arrangera denna biennal i Ronneby konstförenings regi på Kulturcentrum. Intresset för att delta har varit stort och juryn, bestående av Ia Karlsson konstnär från Österlen, Britt Gars representerande SK Blekinge och Gillis Hiller från Ronneby Konstförening, har haft ett hårt jobb. Juryns ordförande har Gunnar Sahlin varit och sekreterare Ture Andersson. Den stora hallen på Kulturcentrum erbjuder  möjligheter att ganska fristående från varandra exponera de ca 50 konstnärers verk som utvalts. En jurys val till konstsalonger har i alla tider allt sedan den första Parissalongen på 1700-talet diskuterats, och kommer alltid att diskuteras. Vi tror, när diskussionernas krutrök lagt sig, att vi kommer att finna årets Blekingar mycket anslående. Frågan är om man inte framdeles om en och annan konstnär kommer att säga: ”det var på BLEKINGAR 2014 som hen slog igenom”. Utställningen öppnades av Fritids- och kulturchefen Tommy Johansson.

Samtal med Felicia Landehag – i samband med utställningen VATTENMÅLERI på Kulturcentrum i Ronneby 25 januari – 16 mars 2014

Se bilder från utställningen på: http://www.ronnebykonstforening.se/?p=933

Samtal med Felicia Landehag

Felicia är en ung konstnär, född 1986, som slagit igenom mycket tackvare att hon har blivit antagen och uppmärksammad på några juryvalda utställningar. Först på Blekingar 2012 och sedan på den största och mest prestigefyllda vi har i Sverige – Liljevalchs Vårsalong årgång 2013 – med hela fyra verk. Liksom sin far – Jörgen Landehag – är hon mångsidig. Hennes förhärskande uttrycksmedel när det gäller bild är teckning med penna, kol eller flödande tusch. Men Felicia har också musiken som en konstart som hon behärskar. Klaviatur och gitarr är hennes favoritin­stru­ment, men trakterar även andra. Hon komponerar och skriver texter till sina melodier. När jag träffar henne i hennes fars ateljé ger hon intryck av att vara en sökande men självständig och bestämd ung människa som skaffat sig livserfarenhet på sitt eget vis. Hennes utbildningserfar­enheter vad gäller bildkonst har hon från Österlens konst- och designskola i Simrishamn och Steneby skolan i Dalsland – två välrenommerade högskoleförberedande konstskolor. I sitt tjugosjuåriga liv har hon hunnit med att också gå igenom Göteborgs folkhögskola på musiklinjen. I Göteborg kom hon i kontakt med storstadens konst- och musikliv. Hon fick göra några utställ­ningar och spelade i några olika band. Livet i Göteborg – särskilt utanför skolan – gav mersmak.

Hon reser mycket i vida världen. Felicia bangar inte för att ta ett jobb utomlands. Samtidigt som hon tjänar en slant får hon erfarenheter och sociala kontakter som är viktiga när man är konstnär, menar hon. Under hennes uppväxt har många konstformer stått öppna för henne och hon har mer än gärna prövat på dem. Det generösa Landehagska hemmet i Öljersjö, öster om Karlskrona, har varit en mötesplats för begåvade unga människor under barnens uppväxt. Jag vet att pappa Jörgen många nätter tofflat ner från övervåningens sovrum och mycket försynt påpekat, påstår han, att klockan är två på natten och det är jobb och skola i morgon.

Mina föräldrar hade för det mesta välfyllda kylskåp och frysar så det räckte till frukost även till våra kompisar som kvartade över på soffor och framsläpade madrasser, inflikar Felicia, och blickar uppskattande och leende mot sin far.

Det är en familj med profil som Felicia vuxit upp i. Hästar och andra djur, musik, konst och kompisar samt ett liv nära naturen som utforskades. Nästan allt var möjligt verkar det under hennes uppväxt. Medan vi samtalar gör sig familjens häst, som lillasyster Lovisa just tagit sig en ridtur på, påmind genom att hovsamt klonka på dörren mellan ateljén och spiltan i stallet.

Har det varit svårt att välja och hitta formerna för vad du vill dela med dig när man är så allsidig som du är Felicia, frågar jag.

 För mig är det inte det ena eller det andra utan både och. Jag kan ibland sitta med mitt lilla ritblock – som jag alltid har med mig – som också är mitt anteckningsblock och skriva ner texter som ofta är funderingar, reflektioner eller konstateranden. Jag kan också få med en teckning som avbildar en person jag ser, som intressera mig eller en fullsatt buss sedd bakifrån. Ett sådant blad i mitt block blir till en helhetsupp­levelse, tack vare att jag fått så många ingångar till mina sinnen när jag ritade eller plitade. Det som finns på ett blad kan jag återskapa i ateljén eller vid pianot. Upplevelsen kan bli till en bild, men också till en textslinga som passar till en melodi. Det kan också bli till ingenting just nu, kanske senare, för minnet och stämningsläget finns kvar och kan återuppväckas . Så här ser mina block ut, säger Felicia, och räcker mig ett i högen.

Jag blir imponerad av det insiktsfulla resonemanget och erinrar mig mina teckningslärare på arkitektskolan som envisades med att framhålla tecknandets överlägsenhet, jämfört med fotograferandet, när det gäller att upptäcka arkitektoniska kvaliteter. Hennes block är mycket riktigt fyllda med bilder, minnes­anteckningar eller hela texter, som i vissa fall påmin­ner om någonting mellan poesi och prosa. Ibland är det en tuschpenna eller blyerts och stundom en högst vanlig kulspetspenna, som Felicia använt sig av.  Dessa anteckningar är just nu, i denna form, raka motsatsen till McLuhansk masskommunikation, men som det kan resultera i när Felicia bearbetat det ett varv till. Det kan bli en kommunicerande tuschteck­ning som har texten involverad i bilden utan att man ser en enda bokstav. Det kan bli till en melodi, med eller utan text, men som gör att man ser bilder framför sig.  Det är något annat än det obetänksamma bildknäppandet med en digitalkamera, vars bilder är som dagsländor jämfört med Felicias noteringar som hon för evigt får under huden och utgör insättningar på hennes erfarenhetsbank, som är viktig för henne.

När jag bläddrar bland Felicias bilder dominerar bilder av ansikten. En kolteckning av en trästubbe eller husdetalj bryter av. Jag märker att hon betraktar mig när jag vänder ark efter ark. ”En del ansikten, ja, ganska många har drag av dig” säger jag i en frågande ton.

Ja, men det stämmer nog, säger Felicia utan omsvep. Jag gör gärna självporträtt, eller vad man ska kalla det. Bilderna är resultatet av mina iscensättningar av mig själv. Det är uttrycken och känslorna som jag försöker förmedla. Det är framförallt ögonen och an­lets­dragen kring ögon och mun som förmedlar ett slags kroppsspråk som i bästa fall, i bilden jag skapar, säger något om känslor jag vill uttrycka, via mitt face i spegeln och sedan via handen ner på pappret. Skuggorna eller den flödande tuschbland­ningen använder jag till att förmedla en slags drama­tik beroende på vilken typ av känslo­uttryck eller stämning jag vill kom­mun­i­cera. Mina ansikten ser jag också som en typ av landskap jag vill utforska.

Jag erinrar mig att det funnits, och säkerligen finns, konstnärer som, år efter år, årstid efter årstid, morgon middag kväll, ställt upp sitt staffli framför samma motiv. När jag betraktar Felicias ansikte under vårt samtal är det väldigt små avmätta nyanser i ögonblänk och kring mun­gipor som ackompanjerar det hon säger. Inga stora åthävor. Det gör att det känns övertygande och trovär­digt. Det är kanske sådant som fick mig redan i början av vårt samtal att karaktärisera henne som självständig, seriös och sökande.

Jag läste i en populärvetenskaplig tidning om hjärnan och händerna. Det finns inget som engagerar hjärnans kraft så mycket som det människan utför och skapar via händerna. Våra spontana ansiktsuttryck genereras emellertid via vår primitiva ”reptilhjärna”. Men att återskapa denna spontanitet via händer till en bild kräver enorm hjärnkapacitet.  Jag tänker på den process som Felicia har beskrivit med utgångspunkt i hennes notisblock. Det är väl helt enkelt det som är konst.

Felicia och Jörgen har ställt ut några gånger i mindre sammanhang och hon har musicerat en hel del ihop med Jörgen och hans ”bluesgubbar”. Den utställning vi nu planerar – 2 x Landehag – på Kulturcentrum i Ronneby är väl det största ni gjort tillsammans i konstväg? Hur har tankarna gått?

Jag har inte precis något behov av att visa upp mig. Jag har tyckt att det varit kul och uppmuntrande att överraska med mina verk på juryvalda utställningar. Det har betytt en hel del för mig. Jag känner och har fått bekräftelse på att mitt sätt att arbeta håller. Min fars positiva omdömen om mina bilder, har jag förstått, är inte bara uttryck för ”dotterskärlek” utan det har rört sig om utbyten konstnär till konstnär. Så, det känns bara bra att få ställa ut på Ronneby kulturcentrum, avslutar Felicia med ett av sina avmätta leenden.

 

Karlskrona i december 2013

Fredrik von Platen

 

Samtal med Jörgen Landehag – i samband med utställningen VATTENMÅLERI på Kulturcentrum i Ronneby 25 januari – 16 mars 2014

Se bilder från utställningen på: http://www.ronnebykonstforening.se/?p=933

Samtal med Jörgen Landehag

Vi träffas för vårt samtal i Jörgens, egenhändigt byggda, ateljé invid Öljersjö byväg öster om Karlskrona. Den smala byvägen utanför var för 60 år sedan Riksväg 4 genom Blekinge. Bostaden ligger ett stenkast från ateljén och har en söderutsikt över sanka betesmarker. En vik av Östersjön blänker i fjärran. En grönavågenbosättning skulle man kanske kalla det.

Jörgen är uppväxt Lyckeby, inte så långt härifrån och har gått i skola i Karlskrona. Många karlskroniter känner honom och han dem. Under uppväxten var det hårdsatsning på idrotten. Han är sedan tonåren en hängiven bluesmusiker. Numera är han en rikskänd och mycket omtyckt barnläkare i Karlskrona. Sedan några år är han överläkare och en inspiratör och mentor barn­klinik i Nordnorge. Han delar sin tid mellan Norge och Öljersjö.

Jörgen har målat och tecknat så länge han minns. Det var hans favoritämne i skolan. Alla i hans omgivning uppmuntrade honom som barn. Efter att ha prövat olika material som står till konstnärers förfogande är det nu pennan och akvarellfärgerna som gäller.

Du verkar vara en person som alltid har haft många järn i elden. Läkekonst, bildkonst och musik – varav två professioner som du ägnar dig åt på toppnivå. Kan du förena något när du utövar dina konster? – Konst är ju att utforska tillägger jag som lite hjälp på traven när jag märker att Jörgen tar sig en tankepaus längre än vanligt.

Faktiskt, börjar Jörgen lite trevande, är det så att akvarellmåleriet med alla sina variabler – jag menar sådant som vatten, pigment, temperatur, luftfuktighet, papperskvalitet, min egen dagsform förstås – påverkar bildresultatet rent fysiskt men också mig som mänsklig varelse. Långerfarenhet som akvarellist gör att jag är beredd på det mesta. Trots det överraskar ständigt verkligheten mig, men gör mig inte ställd. Jag vet nämligen att det för det mesta blir något annat än jag föreställt mig. Att måla akvarell är som att möta ett barn på mottagningen. Om man bestämt sig för hur mötet ska bli, hur lång tid det ska ta, så är förutsättningarna minimala att det ska bli ett bra möte, varken för mig eller för barnet. Konstarterna flyter ihop i neuronala nätverk. Kropp och själ i samma molekyl. Bilden finns där alltid nära tillhands för mig. Då och då kan även gitarren eller ett rytminstrument komma fram i läkekonstens tjänst. Jag tror på det där om helhetssyn på det mänskliga.

Jag börjar förstå att arbetet med bild, i mötet med patienter, är ett slags avancerad fysioterapeuptisk metod som är en specialitet för Jörgen Landehag. Du menar, fortsätter jag, att du har ritblock, pennor och kritor på mottagningen?

Jovisst, att teckna ihop med barn är givande både för dem och för mig själv. När jag går ronden har jag alltid ett ritblock och kritor i läkarrocken med mig. Jag lär mig mycket som är till nytta för barnet men också kommande små patienter. Autistiska eller apatiska barn blir det exempelvis mycket lättare att få kontakt med. Man kan också beskriva var jag tror det onda sitter på kroppen till hjälp för både barnet och föräldrarna. Jag tror för övrigt att krokiteckning skulle ingå i läkarutbildningen, som ett sätt att förstå den mänskliga kroppens anatomi. Hela varelsen är som ett fantastiskt nätverk som är hoplänkat med hjälp av nerv- och blodbanorna.

En sak Jörgen undrar jag; dina barnakvareller målar du dem under möten med barnen på mottagningen?

Nej, det är minnesbilder för mig själv i min ensamhet. Jag vet för det mesta vilket barn jag haft i sinnet när jag målat akvarellen. Ibland finns det porträttlikhet, vilket bara jag känner till, men för det mesta finns det själslikhet med en liten patient.

 Men då finns det någon betydelse med att det på vissa barnbilder skymtar en mer eller mindre naturalistisk vinge, som på en ängel, frågar jag.

Ibland kommer den bara dit utan att jag riktigt planerat det, svarar Jörgen, lite hemlighetsfullt och utan att vilja lägga ut texten något mer. Efter en stunds tystnad lägger han till; – du vet en fågel fäller ut vingarna halvt om halvt när den sitter på en osäker kvist som gungar för mycket under den. Det är så att barn, då och då, skulle behöva sådan hjälp, säger Jörgen med en min av – ”nog snackat om det”.

Jag har följt Jörgens måleri genom åren. Det finns en slags produktiv intensitet eller vilja, på gränsen till frenesi, att måla och undersöka den miljö han för tillfället är engagerad i eller berörd och omgiven av. Det kan vara hästarna i flock från eller granngårdens kor på ängen. En fågel som i snålblåsten burrar upp sig på en trädgren.  Barn han mött under läkaretjänst i Kongo eller från sina barnkliniker. När jag tecknar ser jag. När jag tecknar finns jag” är ett bevingat ord av Jörgen. Senaste åren i Nordnorge märks på motivvalet bland de verk som hänger uppnålade, ja nästan tapetserande ateljéväggarna. På ett ritningsskåp ligger en jättehög av akvareller. Den sjunker fjädrande ihop till hälften när han lägger sin hand på den. ”Här finns att ta ställning till inför utställningen i Ronneby”, konstaterar han och fortsätter: 

För tillfället blir det inte så många nordnorska fjäll- och fjordlandskap målade, försäkrar Jörgen. Men jag kan gå ut en kall dag och sätta mig mitt i detta landskap, som inspirerar mig, men målar då andra motiv – barn eller till och med stadsland­skap.  Är det kallt har jag blandat glykol i vattnet så det inte fryser för mig i pytsarna eller på papperet. Jag gör det frivilligt. Det känns renande på något sätt. Kanske blir det ändå en och annan skymt av Nordnorges landskap när jag målar vägar och hamnar som på något sätt fascinerar mig. ”Att vara på väg” – till eller ifrån – kan gripa mig. På samma sätt är det med hamnar. Jag är inte rädd för, med risk att bli banal, att måla dit en bil om det passar. De blir ofta akvarell­intres­santa med sina glas- och metallblänkande karosser på ångande asfalt utsparade på vitt papper.

Jag vet att Jörgen, sedan barnsben, är självlärd tecknare och vattenmålare, men gått längre eller kortare kurser på bl.a. Gerlesborgsskolan för att komma vidare och få inspiration. Arne Isacsson och Hasse Karlsson, kända profiler på skolan, hör till hans favoriter. Han är själv en generös och medelsam mentor för sådana som vill komma vidare i vattenmåleriet.

Hans måleri har uppmärksammats de senaste åren genom att han blivit antagen flera gånger på den exklusiva juryvalda utställningen Nordisk Akvarell. Hans profil som akvarellist har tecknats i Nordiska Akvarellsällskapets tidning akvarellen. Även facktidningar som läses av barnläkare har fått ta del av Jörgens gränsöverskridande konstutövning. Böcker har illustrerats och fler är på gång.

En fråga infinner sig som ett brev på posten; hur är det att ställa ut tillsammans med din dotter Felicia? Att ställa ut på Kulturcentrum i Ronneby är väl det största ni gjort tillsammans?

– Jo det är stort för mig, inte minst när hon blivit nationellt uppmärksammad på sistone. Felicia är mycket självständig, men ändå mottaglig för synpunkter när det gäller bilder. Samtidigt är hon den av mina kritiker som jag litar mest på.  Hon har en intuitiv känsla för vad som är äkta. När det gäller musik har hon en stor beundrare i mig.

December 2013

 Fredrik von Platen

Ordförande i Ronneby Konstförening